POLITIK i praktiken eller hur kunde det bli så här - för mig??

Igår var det ett himla liv på FB, debatten sprudlade. Positivt var ordet jag kände, va skönt att ungdomarna ffa bryr sig, det är ju deras blivande framtid vi vuxna just nu skapar. Mamma hade hört nåt bra på radion: en äldre dam berättade att hon tänkte rösta såsom hennes barnbarn tänkte/tyckte- för det var ju deras framtida värld detta valet handlade om.
Nästa år i dec 2011 kommer jag att vara utförsäkrad från sjukersättningssystemet med dagens regelverk. Det har min tjänste-kvinna på FK berättat. Om jag inte arbetar 100% då på mitt nuvarande jobb ska jag ställa mig till arbetsmarknadens förfogande o/eller arbeta på en skyddad arbetsplats. Allt detta låter så absurt i mina öron, jag har hört henne berätta det förut men låtsats att jag hörde fel för jag har inte orkat tänka så långt plus den där absurditetskänslan, det har bara hörts som en mardröm.
 Det var en mardröm som ledde till att jag fick en hjärnblödning 2005, men tyvärr en verklig sådan, mardrömmen alltså. Mitt liv var sådant att min hjärna gav upp en kort stund, av ren o skär stress, för att det fanns människor som hotade o trakasserade mig o barnen så att vi alla blev sjuka o levde som skrämda möss av o till. Det orkar inte en levande organism utan att ta skada på något sätt. Vi hade "tur", vi var alla fyra av segt virke -enda plumpen i protokollet var ju den där hjärnblödningen. Tyvärr var det den som förändrade vårt liv o fortfarande gör, som sagt det där regelverket...
Jag läste till veterinär, det tog 5½ år av ständigt pluggande, men det var det eg värt så här sett i backspegeln: jag fick väldigt goda vänner o kollegor o en utbildning som faktiskt kan göra skillnad i livet för andra människor/samhället. En passion för mig som alltid vill vara nyttig, som alltid vill så mycket, som aldrig varit van vid annat än flit o hårt arbete.
Men så kom den där hjärnblödningen och jag förlorade kontrollen över mina förmågor som jag, skall jag erkänna tog för givet - det var ju för mig naturligt, ju fler bollar i luften ju roligare var livet, högt tempo - jippiii hjärnan jobbade o gladdes. Nu kan jag kalla på förmågorna men de vänder ropet ryggen o tänker inte hjälpa till när jag vill i alla fall. Frustrerande är bara förnamnet vill jag påstå. En tröst var neurologen, som jag träffade i vintras, som  berättade; sådana symtom som jag har får vissa patienter efter olika typer av hjärnskador o vetenskapen vet ej varför. En lättnad för mig att höra, naturvetaren inom mig vill veta. En hake finns dock; det syns inte på mig hur jag mår/icke-fungerar för ett otränat öga.
Jag som aldrig sett mig själv som sjuk; man lämnar blod o föder barn på sjukhuset inget annat helt enkelt, skulle efter hjärnblödningen börja träffa människor jag inte kände, det har varit en hel rad, som berättade för mig vad som gällde i regelverket. Jag har nog hittills förträngt att det gällde mig alla dessa samtal som till sin natur varit absurda för mig: jag är ju sjuk bara just nu o jag kan knappt fatta/acceptera det själv, jag mår fruktansvärt dåligt o världen är så otroligt rörig o komplicerad, jag kan inte tänka -har gröt i huvudet, måste bara sova för den här huvudvärken tar kål på mig, jag ser suddigt för hjärnan har stängt av men jag skulle väldigt gärna vilja fortsätta prata/förklara för den här personen men ok då skit i det förbannade skalle som bara stänger av "strömmen", feber idag igen o värk i hela kroppen o nu måste jag lägga mig i baksätet för jag vågar inte köra bil en meter till, osv osv OJ OJ OJ vad mina barn o jag har fått försöka vänja oss vid denna annorlunda Ann. Jobbigt. Förfärligt, Skrämmande. Sorgligt. Tomt o ensamt. Obegripligt.
 Nu har så insikten kommit i fatt mig, det är verkligen mig det här sk regelverket gäller. Det har gått drygt fem år sedan hjärnblödningen, jag mår lite bättre än alldeles i början efter blödningen. Det är jag glad för. Jag minns inte de flesta dagarna av denna långa tid, min hjärna verkar radera, deleata, alla kassa dagar. Jag är så otålig som person, fort ska det gå - men det fungerade inte denna gången. FK pratade om rehabilitering - fast det var inte deras ansvar o inte dom som skulle betala. Arbetsgivaren pratade sällan eller aldrig om rehabilitering om inte FK gjorde det men det var nog inte deras ansvar heller o betala kunde de nog inte. Efter ett tag kunde de tänka sig betala tio besök hos en psykolog som ett slags kurs "att börja jobba igen" men förberedelserna tog tid o papperen var många o missförstånden många o chefen verkade bli sur som inte förstod vad psykologen menade o trodde att allt var på pin kiv o....patetiskt tyckte jag, o sen tyckte nog arbetsgivaren att jag kunde få fler massagetim än övriga anställda o det var bra tyckte jag men då hade jag haft värk så länge att jag fixat behandling själv o sen tyckte arbetsgivaren att besök hos psykolog kunde de inte bet trots att expertisen sa på strokeavd att det var det bästa för att stödja mig tillbaka till arbetet men nu får jag gå till en coach som kostar jätte mycket pengar o jag fattar inte hur de tänkt vad gäller kostnaderna, på TV har regeringen talat sig varm i flera år på att det numera sker en rehabilitering av de som blivit sjuka o detta är så fiffigt för det har ingen kommit på innan: o jag vet att ingen har tagit ansvar för min rehabilitering mer än jag själv o jag har själv bekostat den förutom de där tio besöken som blev så krångligt, o ffa det är jag själv till 100% som initierat den. Allt prat på TV av politiker som bestämt de sista åren om rehabilitering är helt enkelt inte sant, absolut ingen annan än jag själv har fixat min rehabilitering.
Ponera att jag inte kan arbeta 100% dec 2011 o nuvarande regelverk består, ska jag arbeta på Samhall då? Är inte min utbildning en sådan investering av mig själv (studielån) o samhället(studiebidrag) att det är mer ekonomiskt att jag arbetar som veterinär för samhället som jag gör idag (25% just nu) så mycket jag bara kan succesivt än att jag nödvändigtvis arbetar 100% på en skyddad arbetsplats? Bara för att 100% regeln gäller före vad för slags arbete som utförs? Jag tycker det låter som något dumt som galningen Stalin bestämt i forna Sovjet men hoppsan det är en svensk borgerlig regering som bestämt...
En regel för regelers varandes skull...
Jag utbildade mig till veterinär.Det tog lång tid o kostade mycket pengar o mycket hårt arbete, ända från skolstart egentligen. I min vildaste fantasi fanns inte det scenario som skulle komma att bli mitt liv, mao skulle jag aldrig frivilligt lägga mig på soffan för ro skull eller för att jag inte vill jobba för varför i all världen lägga ner så hårt arbete innan för att tillskansa mig min titel? Varför få försaka så mycket så många år under studietiden? Varför dras med en studieskuld som skall betalas oavsett? Varför efter sjukdomen så hårt jobba med min rehabilitering - att återta mitt liv - o betala denna själv trots en ekonomi som numera begår harakiri ?
 Jag har inte valt min nuvarande situation. Jag tänker aldrig ge upp. Jag behöver bara hjälp tills jag blir så frisk som jag kan bli o om jag inte kommer att bli 100 % arbetsför få hjälp för min fortsatta försörjning för jag vet att  jag bidrar med det arbete jag kan utföra till att vara nyttig för samhället.
 Politiker: lyssna till de barn som lever med en förälder, i mitt fall ensam försörjare, som relativt tidigt i livet blir svårt sjuka/livslångt sjuka. Fråga barnen hur de har det, vilket arbete det krävs av dem o deras föräldrar att inte gå under av den stress själva sjukdomen innebär utan också den stress den ekonomiska situationen innebär.
 Jag är ett lindrigt fall i sammanhanget eftersom jag o mina barn är intelligenta o starka o  mitt yrke innebar en högre lön före sjukdomen. Men jag anser att vi redan betalat ett väldigt högt pris, får jag inte möjlighet att återkomma i den takt som sjukdomen gestaltar sig i förbättringshänseende kommer vårt mänskliga pris att bli så högt att det i slutändan blir mycket dyrare för samhället än att just låta mig läka färdigt.
 Mitt fall är dock så absurt. Mitt fall visar att en myndighet arbetar efter ett regelverk som är tillkommit på basis av allt annat än vetenskap o beprövad medicinsk kunskap. Det finns bara till som ett dåligt exempel på en förlegad människosyn som borde gått i graven med feodal samhället. Underskatta inte människor o deras förmåga att själva äga kunskap o sluta ljuga kring rehabiliteringsåtgärder - de existerar inte.
2010-09-18